I natt så skedde det igen, jag fick sån panik och proppa i mig tabletter .. Jag har en "döds längtan" men samtidigt tvekar jag. Ångesten äter upp mig, sättet att behöva säga hej då till folk jag värdesätter högt får mig att vilja försvinna, längtan efter Love,  min bästa vän 😭 Jag är så mentalt slut och så jävla trasig, jag orkar inte mer, jag vill inte mer, man tänker hela tiden, folk får det bättre, allt blir bättre, dom slipper lida, dom slipper känna oro , besvikelse och en massa eländiga saker. Jag ger upp allt! Jag vill inte finnas mer . 

Förlåt 😭😭

Jag försökte ta kontakt med min läkare nu på morgon , när (personen svarar i andra ändan så säger jag bara, ojjj jag ringde visst fel) och sen brister det för mig.. Varför kan jag inte vara ärlig i mot mig själv? Varför måste tystnaden förbli tyst? Varför kan jag inte bara säga, hallå jag skulle behöver er hjälp? Men jag känner mig bara så dum och fånig som gör det då, jag vill liksom bara klara allt själv, Men jag kan ju INTE DE!!!! 

Tog nyss en tur upp till kyrkan för att snacka lite med Love. Det brast för mig när jag satte mig på stenen intill, fan vad jag saknar dig. 3 månader av saknad , 3 månader av tomhet,  ta trappan ner, KOMTILLBAKA TILL MIG NU.. 

Skall försöka sova lite..